Marias brev

Mer om smisk

Ungt par om programmet

Skåpmat i TV3


Hans Scheikes brev till Robert Aschberg

Detaljerade bemötanden av programmet

Om Insider 2002
Lögner i TV3 - igen!

Den sanna bilden

Att vara med om något som sker i anda fyllt av liv, med en människa som skrattar, stojar, nojsar och som sjuder av glädje över att få vara med i detta, och som åter och återigen säger att det är så fantastiskt och att hela livet är förändrat, att allt blivit så roligt, att allt går så bra, sedan hon kom i kontakt med oss. Och att sedan, efter fem år, få en helt annan och fullständigt lögnaktig version av samma sak, känns minst sagt dräpande. Och inte känns det bättre av att lögnerna spritts över hela Sverige: genom Robert Aschberg i TV3 och brorsan Rickard Aschberg i Aftonbladet.



Jag tror på det här med smisk. Jag vet att det är förlösande. Jag har upplevt det själv och jag har sett människor blomma, bli starka, självklara, få självförtroende här hos oss. Så blev det också för Maria, så länge hon hade en positiv kontakt med oss. Då gick allt bra för henne. Hon ordnade upp sitt liv. Hon gick på folkhögskola, hon hade bra relation med sin mamma, sin pappa. Hon kände sig stödd och bejakad och var det också.

Hon ringde och berättade att mamman var så glad över vännerna hon träffat. Mamman hade märkt hur bra det började gå för Maria och hur positiv och livsbejakande hon numera var. Mamman visste inte då att vännerna var Hans Scheike och de omkring honom. Och eftersom hon inte hade några förutfattade meningar om vännerna, kunde hon fritt se det hon såg, nämligen att Maria mådde alldeles ovanligt bra och hade fått en ny gnista i sin tillvaro. Och hon kunde oförbehållsamt glädjas åt detta.

Men säg det positiva som varar ...

Efter ungefär ett års vänskap kraschade allt. Mamman fick nu reda på att vännerna Maria träffat var Hans Scheike och hans vänner. Sektförföljaren Åke Wiman kontaktades. Och nu började en systematisk bearbetning av Maria, som ändade i att Maria satt i TV3 och ljög i ett program som sändes 2002. Hon hade också sagt sådant som inte var lögner, men det tog TV3 bort i redigeringen. Detta enligt Maria själv, när vi träffade henne året därpå.

Det var nämligen så att Maria året efter programmet, alltså 2003, ringde till Hans. Hon var förtvivlad över vad hon hade ställt till med. Hon grät och bad om förlåtelse. Hon skrev brev (som du kan läsa genom att klicka här).

Efter några telefonsamtal ville hon komma på ett besök i Hans Scheikes lägenhet i Stockholm. Hon kom, med ett stort fång blommor. Hon sa att hon ångrade sig så hemskt. Hon sa att hon kände sig lurad av TV3. Och hon ville göra allt för att ställa det hela till rätta. Läs vad hon skrev i brev efter besöket genom att klicka här.

Så hade vi då kontakt igen. Maria var lycklig över att hon ”äntligen kunde göra som hon själv ville”, som hon uttryckte det i ett brev till Hans. Maria berättade då att hon kände sig utnyttjad av Åke Wiman och att hon var rädd för hans attityd till henne. Hon sa att han inte lämnade henne ifred och var på henne hela tiden med sina påtryckningar. Hon upplevde honom hotfull. Han hade till och med sagt till henne att hon inte fick umgås med sin mamma, eftersom han ansåg att hon hjärntvättade henne. Då tyckte Maria att det gick lite väl långt.

Maria hade uppfattningen om Åke Wiman att det han stod för var samhällets syn på hur man skulle vara. Genom att han fördömde henne i kontakten med Hans Scheike, tyckte hon att hon var dömd av hela samhället. Och hon sa att hon kände sig osäker då. Hon kände ett tryck på sig att hon måste vara ”som alla andra”. Samtidigt kände hon att hon inte kunde vara sig själv, inte vågade släppa fram det som var hon.

Hon berättade vilken förtvivlan hon känt efter programmet i TV3 år 2002 och att hon då bara ville fly iväg. Bort från alla motstridiga känslor. Kravet på att vara som "alla andra" gjorde att hon ville bort. Sin egen inre önskan att vara sig själv, kunde hon inte förverkliga under de starka påtryckningarna hon utsattes för. Hon flydde till Stockholm. Började där på en folkhögskola. Och nu spårade hon ur totalt. Hon kom in i gäng som ägnade nätterna åt krogrundor, sprit och knark. Hon tappade tråden från allt värdigt liv. Ja, det gick så långt att hon dagar i sträck levde på knark, utan att äta någonting. Hälsan blev dålig och hon gick helt under. Läs i brev hur hon efteråt upplevde det.



Under den tid Maria hade kontakt med Hans Scheike mådde hon fantastiskt bra, något som hon i brev och på video med all tydlighet visar. Hon har själv talat om detta i en videodokumentär, som hon var mycket entusiastisk för att spela in. Den har vi kvar och den är ett tydligt bevis för att hon senare lurats att säga något helt annat. Efter att sektförföljaren Åke Wiman kommit in i hennes liv, och inlett sin påverkan, mådde hon uselt. Riktigt uselt. Det var då allting verkligen började gå snett.

Är det då verkligen Hans Scheike det ska hackas ner på? Är det inte den person som fick henne på fall?



Varje ny företeelse i samhället möts av ett dramatiskt motstånd. Sokrates fick ta giftbägare för att han ansågs förföra ungdomen när han försökte få de unga att tänka självständigt. Giordanio Bruno dömdes till döden för att han vägrade gå med på att jorden var världens medelpunkt. De första kristna fick gömma sig i grottor i flera hundra år. I början på 1900-talet åkte man i fängelse om man var homosexuell. För att nu bara nämna några exempel.

Den normbundna, moralistiska människan, upplever att bara det som redan är accepterat och det som alla gör, är det enda riktiga. Men med en sådan livssyn kommer inte samhället vidare, det blir stagnation och inget nytt kommer in i det, utvecklingen förs inte vidare.

Smisk är för vissa kontroversiellt och för många svårbegripligt. Vi som har prövat det vet dess förlösande, befriande verkan. Och vi vet att man mår gott efteråt och att det är en tjusning i att ha något sådant med i sitt liv, som en möjlighet, som något som då och då sker och som ger lite extra spänning i tillvaron.

Insider har återigen gjort ett övertramp. I avslutningen av programmet säger Robert Aschberg chevalereskt att ”Hans Scheike är välkommen upp i studion för att försvara sig”.

Pyttsan! Jag har varit med i studion i ett Robert Aschberg program. Under förespeglingen att jag skulle delta i en diskussion om kvinnan, lockades jag dit. Helt överrumplande ställdes jag inför en rad inbjudna personer, som en efter en släpptes fram för att slänga skit mot mig och mina vänner, som de plockat upp ur tidningar och inte hade minsta belägg för. Ingen av dem hade ju någonsin träffat mig. För att ytterligare spetsa till situationen och få den alla-mot-en-stämning Roberg Aschberg så hett eftersträvar, bjöds såväl medverkande som publik frikostig på vin. Jag gavs inte utrymme för ett enda inlägg och när jag ändå med stor möda lyckades pressa in några meningar på högst några sekunder - ja, då klipptes de bort i det slutliga program som sändes.



Man kan
undra över vad det tjänar till att människor får en så felaktig bild av Hans Scheike och hans vänner. Vill verkligen människor i vårt samhälle bli bedragna? Vill inte människor veta hur det egentligen är? Varför inte ge den sanna bilden? Så får människor bedöma själva. Men kanske är jag naiv. Kanske är det sensation och lögner som intresserar mest.

Brita Sylvan