Har journalister någon moral?
Vissa tycks i alla fall sakna det.


Så har det då varit en journalist hos oss (Hans Scheike och kvinnorna) igen. Från grannlandet Norge denna gång. Rønnaug Jarlsbo, heter hon och är från tidningen Dagbladet i Norge. Med en fantastiskt insmilande vänlighet bad och bönade hon om att få komma och göra ett reportage. Det skulle vara ett vänligt och sakligt reportage om hur vi lever nu. Eftersom vi är brända av tidigare snedvinklingar var vi väldigt tveksamma. Men journalisten Rønnaug  Jarlsbo på Dagbladet, övertygade oss. Så här skrev hon i ett mail: ”Om vinkling på artikkelen  tenker jeg meg rett og slett en reportasje om hvordan dere lever og praktiserer. Jeg vil selvfølgelig gjerne intervjue deg og dine kvinner (har forstått at du lever sammen med to?)”.

Men journalisten Rønnaug  Jarlsbo, Dagbladet, höll inte löftet. Bakom leendet och den trevliga fasaden dolde sig en illasinnad elak räv med enda syftet att nedvärdera våra liv och befästa alla de fördomar och felaktigheter som åter och åter förfäktats av journalister under 18 år.

Vi trodde att vi skulle kunna lämna det bakom oss som hände för 28 år sedan och som föranledde en rättsprocess för 18 år sedan. Att vi någon gång skulle anses försonade för detta som man påstår att vi har gjort. Men som vi faktiskt är oskyldiga till. Något som en objektivt granskande journalist skulle kunna komma fram till om hon eller han har ett öppet sinne och kan se i vidare perspektiv. Journalisten Rønnaug  Jarlsbo på Dagbladet, kunde definitivt inte det, fångad i tidens normer och konventioner som hon är.

Intressant är att studera hur denna illvilligt sinnade journalist Rønnaug  Jarlsbo, vinklar sanningen och får till det negativa perspektiv som ger den rätta sensationen för att väcka uppmärksamhet och sälja bra. Hennes glidningar är många gånger subtila, men syftet ändå solklart. Med små detaljer ska en negativ bild målas upp av några konstiga människor som bor ”långt ute i skogen” i ”ett 150-årigt hus” som är ”trångt” och med ”surrealistiska målningar” som tränger sig på och där huset är fyllt av ”sexualsymboler” och ”döda kvinnoblickar”. Ja, t o m köket framställs som konstigt ”omodernt”. Vårt helt moderna kök som vi alltid får så mycket beröm för och som journalisten Rønnaug Jarlsbo och fotografen Agnete Brun från Dagbladet inte kunde låta bli att utbrista inför: Åh, så trevligt ni har det”.

Men det skrev hon naturligtvis inte i reportaget. Över huvud taget finns där inte ett enda positivt omdöme. Men massor av negativa. Och man undrar var hon får allt ifrån. Var hittar hon till exempel alla sexualsymbolerna som hon säger att huset är fullt av??? Rønnaug Jarlsbo måtte ha en mycket livlig sexuell fantasi. Och alla de surrealistiska målningarna? Vet inte att vi har en enda. I själva verket är vårt hem ganska ordinärt och de som gästar oss brukar trivas här.

En stilla undran uppstår: Hur känns det att somna på kvällen när man har burit sig åt som Rønnaug Jarlsbo gjort? Att vara så vänlig, så positivt intresserad, så skämtsam, så lättsam. Och sedan skriva ett reportage som totalt dömer ut de människor hon varit så förtjusande mot.  Hur kan man vara så genomfalsk?

Hela reportaget är fyllt av fel och misstolkningar av vad vi har sagt. En liten, måhända obetydlig, detalj är att hon ideligen förväxlar Brita med Agneta. För henne spelar det naturligtvis inte någon roll, kvinna som kvinna, och hittar man på lite här så kan man hitta på lite där. Men det visar hur ointresserad hon är att skildra hur det faktiskt är.  Allt för en bra story, tycks vara hennes måtto.

När det gäller negativa citat så är Rønnaug Jarlsbo noga med att ange namnet på den som uttalat sig om det gäller en Expressen-journalist. (Som om Expressen skulle vara något sanningsvittne!! Den värsta slasktidning vi har här i Sverige). Men när hon använder ett positivt citat av den kände brottmålsadvokaten Pelle Svensson, så framställs det som om uttalandet är något som Hans Scheike själv hittat på. Pelle Svensson nämns över huvud taget inte.

Ja, så där mal det på. Jag orkar inte gå in på alla detaljer, eftersom det sida upp och sida ner är sådana småfelsvridningar för att negativisera hela bilden av Hans Scheike och oss kvinnor.


Intressant är emellertid att Expressenjournalisten tillåts breda ut sig på många spalter. Expressen är här i Sverige just nu inne i en stor förtalsrättsprocess med den kände skådespelaren Mikael Persbrandt som motpart och har där redan befunnits skyldig till förtal. Expressen är känd för sina falsarier om människor. Men för reportern Rønnaug Jarlsbo blir expressenjourrnalisten ett sanningsvittne.



Stort utrymme får också en norsk psykolog vid namn Dagfinn Sørensen, som beskäftigt uttalar sig fördömande och oinitierat om risterapi. Själv har han aldrig sett någon få ris eller pratat med någon som varit med om det. Men uttalar sig gör han, alldeles okristiskt och i beskäftiga ordalag. Att som denne psykolog Dagfinn Sørensen tvärsäkert fälla omdömen om något han inte ens har studerat, är verkligen vetenskapligt undermåligt. Inte minst uppseendeväckande är det slarviga uttalandet att han ”främst får associationer till pastoren i Knutby og hans kvinner”. Han jämställer alltså risterapi med mord.

Psykologen Dagfinn Sørensen vet i själva verket ingenting. Han följer bara okritiskt med i den ström som även Rønnaug  Jarlsbo på Dagbladet så villigt simmar i.




Det är bedrövligt att inte journalister får lära sig vad objektiv journalistik är - och att nyfiket forska ut nya vinklingar på etablerade sanningar. Det hade varit intressant. Vilket inte det här reportaget blev. Att repetera vad som sagts kanske 100-tals gånger tidigare är ju egentligen synnerligen tråkigt. Det hemskaste är att journalisten Rønnaug  Jarlsbo på Dagbladet, gav sken av att vara nyfiket intresserad på ett äkta sätt. Det är det som är så falskt. För i själva verket hörde hon inte ens vad vi sa. Vilket alla de många feluttalandena vittnar om. Hon hade redan sin rigida och låsta förhandsbild klar för sig, som byggde på utsagor från gamla tidningar.


Ja, journalisten Rønnaug Jarlsbo på Dagbladet i Norge, visar verkligen sin tillhörighet i det inskränkta etablissemanget, utan vyer, utan lyft, utan förmåga att ta de befriande vingslagen i ut i en ny och spännande rymd.
sdagbladet
Tillbaka till Hans Scheikes hemsida